Beredskap: Frivilliga händer kommer att finnas

Vi var många som hade lagt de gröna kläderna på hyllan. Och få hade nog en tanke på att åter ta på sig dem. Men när Ryssland rullade in över de ukrainska slätterna var vi många som kände oss kallade.

Jag minns så väl den första uppställningen. Efter 30 år som civil. ”Givakt!” Det kändes nästan lite fånigt. Men man kom snabbt in i det. Vi rostade av våra skyttekunskaper. Tränade på hur man stoppar blödningar, apterar minor och genomför eldöverfall. Och på något märkligt sätt satt ändå grunderna kvar.

Den här veckan är det Beredskapsveckan. Den leds av Myndigheten för civilt försvar och årets tema är ”Du är en del av Sveriges totalförsvar”. Det är ett bra tema. För beredskap handlar förstås om att myndigheter planerar, övar och förbereder sig. Men när krisen väl kommer tror jag att något annat kommer att vara minst lika viktigt: vår förmåga att organisera oss.

För ett par år sedan var jag på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Myndighet efter myndighet stod på scenen och berättade om allt de gjorde. Hur man planerade, förberedde och skrev övningsplaner. Och man satt där i publiken och tänkte: ”Kommer detta verkligen att fungera?”

Men så kom Magnus Karlsson, professor vid Institutionen för civilsamhälle och religion, upp på scenen. Hans budskap var enkelt. Sverige är faktiskt väl rustat för kris och krig på ett sätt som vi kanske inte alltid tänker på.

Vi är vana att organisera oss

Han pekade på att Sverige är ett av de mest välorganiserade länderna som finns.

I Sverige är vi från barnsben vana vid att organisera oss. Han frågade: ”Hur många är med i någon förening?” Efter lite tvekan var nästan alla händer i luften. Och Magnus tillade att de allra flesta är med i flera. Man är engagerad i barnens fotbollsförening. Hjälper till på båtklubben. Sitter i samfällighetens styrelse. Går på städdagar.

Vi HAR ett starkt civilsamhälle i Sverige. Och det är en enorm styrka.

Magnus hade under en tid arbetat i Ukraina och pekade på skillnaderna i hur våra samhällen organiserar sig. Han beskrev hur arvet från Sovjettiden påverkat synen på statens ansvar och hur civilsamhället där ser annorlunda ut än i Sverige. Hans poäng var att myndigheterna måste bli bättre på att ta vara på alla de frivilliga som vill bidra när något händer.

Där tror jag att det finns något viktigt.

Ta med frivilliga krafter i planeringen

Både myndigheter och kommuner behöver ta med de frivilliga krafterna redan i sin planering. Ensam är inte stark. Men tillsammans kan vi vara det. Och jag tror att det också är något vi på fastighetssidan bör tänka på.

I fredstid går det inte att planera för allt. Däremot går det att ha en grundplan för vad som behöver göras när strömmen går, vattnet slutar rinna eller mobilnäten inte fungerar. Och framför allt behöver vi ha en förmåga att organisera alla de människor som kommer att vilja hjälpa till.

För ett bostadsföretag blir det väldigt konkret. Någon kan behöva hjälpa till att röja ett skyddsrum. Någon annan bygga en tillfällig latrin. Mat och vatten kan behöva distribueras. Äldre kan behöva hjälp. Barn kan behöva tas om hand. Information måste nå fram även när de vanliga kanalerna inte fungerar.

Samhället måste fortsätta fungera

För i kris och krig måste samhället så långt det går fortsätta att fungera. Fabriker och skolor upphör inte att behövas bara för att det är krig. Och människor ska fortfarande bo, äta, hålla värmen och ta hand om varandra.

Vi som redan är en del av totalförsvaret vet i stora drag vad vi ska göra från första stund. I mitt fall har jag övat på min uppgift. Jag känner platsen, terrängen, och vad uppgiften är. Så detaljerat behöver förstås inte allt i samhället planeras. Men principen är densamma: ha en grundplan. Och ha tillförsikt i att frivilliga händer kommer att finnas.

Om det var något jag tog med mig från Folk och Försvar var det Magnus budskap om att ta vara på det faktum att vi är ett av världens mest välorganiserade länder. Det ideella engagemanget må förändras över tid, men vi är fortfarande fostrade i en tradition där människor organiserar sig och hjälps åt.

Det är en styrka som är svår att skriva in i en beredskapsplan.

Men när det verkligen gäller kan den visa sig vara en av våra allra viktigaste.