Från ambition till verklighet – ett svenskt perspektiv i EU:s renoveringsdebatt

Nästa vecka ska jag tala på ett seminarium om bostadsfrågor på den franska representationen i Bryssel, arrangerat av Union Sociale pour l’Habitat tillsammans med bland andra Housing Europe.

Seminariet samlar beslutsfattare, forskare och branschföreträdare från hela Europa och handlar om hur vi kan möta bostadskrisen – med särskilt fokus på finansiering, renovering och klimatomställning.

Jag deltar i ett pass om renovering och decarbonisering, med rubriken “How to move from ambitions to financing”.

Med begränsad taltid gäller det att vara tydlig. Därför har jag – något ovanligt för mig – faktiskt förberett ett talmanus.

Ambitionen är att beröra flera frågor som just nu diskuteras på EU-nivå: renovering, finansiering, klimat och byggsektorns funktionssätt. Men i grunden handlar det om något ganska enkelt – hur vi får omställningen att fungera i praktiken.

Det är frågor som inte bara är relevanta i Bryssel, utan minst lika aktuella i en svensk kontext. Därför delar jag talmanuset här.

Förhoppningsvis kan det väcka frågor – och få oss att tänka lite bredare, och kanske också lite större, kring hur vi faktiskt får omställningen att fungera i praktiken.

Renoveringsbehov och utmaningar – ett svenskt perspektiv

Mitt namn är Björn Berggren och jag representerar Sveriges Allmännytta.
Vi representerar nära en miljon bostäder i Sverige – nästan en femtedel av hela bostadsbeståndet.
________________________________________
Låt mig börja med en kort reflektion om den svenska bostadsmodellen – eftersom sammanhanget är viktigt.
I Sverige har vi inte en traditionell social bostadssektor som är begränsad till låginkomsthushåll.
Istället har vi en bostadsmarknad, där allmännyttan är öppen för alla och verkar i konkurrens med privata aktörer.
Subventioner riktas till hushåll – inte till bostadsföretag.
Och viktigt i sammanhanget är att allmännyttiga bostadsbolag enligt lag ska agera affärsmässigt.
De ska fatta affärsmässiga beslut och säkerställa långsiktig ekonomisk hållbarhet.
Det skapar starka incitament för effektivitet.
Men det innebär också en sak: Investeringar måste vara ekonomiskt rimliga.
________________________________________
Med det som utgångspunkt vill jag gå över till renovering och omställning.
I Europa saknas inte ambitioner – det som saknas är genomförande i tillräcklig skala.
Vi har ett stort befintligt bostadsbestånd som behöver renoveras.
Vi har högt ställda klimatmål.
Men verkligheten är att renoveringstakten är för låg.
Vi behöver i princip fördubbla takten – men i många länder ligger den fortfarande kring en till två procent per år.
________________________________________
Varför är det så?
Därför att detta i grunden inte är en teknisk utmaning. Det är en ekonomisk utmaning.
På byggnadsnivå innebär energieffektiv renovering ofta:
• höga initiala kostnader
• långa återbetalningstider
• och osäkra intäkter
I många fall är det helt enkelt svårt att få ihop kalkylerna.
Och om kalkylen inte går ihop på byggnadsnivå, då kommer det inte heller att ske på systemnivå.
________________________________________
Men vi behöver också bredda perspektivet.
Det räcker inte att minska energianvändningen.
Om vi ska bromsa den pågående klimatförändringen måste vi minska de totala utsläppen av växthusgaser – över hela byggnaders livscykel.

Ur ett svenskt perspektiv är detta avgörande.
Vi har under många år varit framgångsrika när det gäller att minska utsläppen från energi och uppvärmning. Men det vi nu ser är att omfattande renoveringar inte automatiskt minskar de totala utsläppen.
I vissa fall kan de till och med öka – på grund av materialanvändning och klimatpåverkan från själva byggprocessen. Så mer renovering är inte alltid bättre renovering.
Samtidigt – och det är viktigt att understryka – beror detta i stor utsträckning på en linjär byggmodell, där man nästan alltid använder nytt material.
Det betyder att lösningen inte är att bromsa renovering.
Lösningen är att ställa om till en cirkulär ekonomi – där återbruk och återvinning är förstahandsvalet, inte något som bara förekommer i enstaka pilotprojekt.

Detta innebär att vi måste få tre saker att hänga ihop:
• energiprestanda
• kostnader
• och livscykelutsläpp
Annars riskerar vi att investera stora summor utan att uppnå den klimatnytta vi eftersträvar.
________________________________________
Det finns också en social dimension.
Bostadsöverkomlighet är redan under press.
Om kostnaderna för renovering förs över på hyresgästerna riskerar vi:
• högre hyror
• minskad tillgänglighet
• och minskad acceptans
Och utan social acceptans kommer vi inte att få till renovering i stor skala.
________________________________________
Slutligen behöver vi prata om hur systemet faktiskt fungerar.
Vi fokuserar ofta på finansieringsinstrument – bidrag, stöd och olika finansieringslösningar.
Men vi måste också hantera kostnads- och genomförandesidan.
I Sverige ser vi att:
• byggprocesserna är fragmenterade
• produktiviteten är låg
• och regelverken kan vara svårförutsägbara
Det driver upp kostnader och ökar riskerna.
Samtidigt snedvrids konkurrensen i delar av byggsektorn av bristande transparens och osunda affärsmetoder.
Det handlar om:
• otydlig prissättning
• långa kedjor av underentreprenörer
• och arbetslivskriminalitet

Detta är inte bara ett regelproblem. Det är ett finansieringsproblem.
När marknader inte är transparenta och rättvisa:
• ökar risken
• minskar tilliten
• och blir kapitalet dyrare
– eller så uteblir investeringarna helt.
________________________________________
Om vi vill gå från ambition till finansiering måste vi alltså hantera hela ekvationen.
Inte bara tillgången till kapital – utan också kostnader, risker och klimatpåverkan.
________________________________________
Ur mitt perspektiv leder det till tre prioriteringar:

För det första behöver vi minska riskerna i investeringar.
Offentliga medel bör användas för att frigöra privat kapital – inte ersätta det.

För det andra behöver vi öka effektiviteten och möjligheten att skala upp.
Det innebär mer standardisering, mer industrialiserat byggande och mer förutsägbara regler.
Och för att vara tydlig – det handlar inte om att alla hus ska se likadana ut.
Det handlar om att processer, tekniska lösningar och regelverk ska vara förutsägbara och skalbara, vilket minskar kostnader och risker.

För det tredje behöver vi säkerställa transparenta och rättvisa marknader.
Starkare konkurrens och åtgärder mot osunda och kriminella aktörer är avgörande.
________________________________________
Avslutningsvis, några ord om EU:s roll.
Bostadspolitiken behöver i grunden vara nationell.
Förutsättningarna skiljer sig åt, och lösningarna måste anpassas efter lokala förhållanden.
Men EU har en viktig roll i att:
• möjliggöra flexibla statsstödsregler
• stödja finansiering och innovation
• och främja rättvis konkurrens
EU bör möjliggöra skala – men inte styra fram en enda modell.
________________________________________
Låt mig avsluta.

Om vi lyckas förena:
• finansiering
• effektivt genomförande
• och ett livscykelperspektiv
då kan renovering och klimatomställning gå från ambition till verklighet.
Om inte, riskerar vi att investera stora resurser – utan att minska utsläppen i den takt som krävs.

Tack