När frustration blev verkstad på fjärrvärmemarknaden

Krönika
2026-01-21
Sveriges Allmännytta

Det finns frågor som ligger och pyr länge innan de till slut tar fyr. För mig – och för många av Sveriges Allmännyttas medlemsbolag – blev fjärrvärmemarknaden just en sådan fråga. Länge var den en tyst och trygg motor i energisystemet: den bara fungerade. Den värmde våra hem, år efter år, utan större dramatik. Ingen ifrågasatte den, åtminstone inte offentligt. Och det ska sägas: fjärrvärme är något fantastiskt. Det är resurseffektivt, stabilt och bygger på en svensk modell som länge har fungerat väl.

Jag har själv skrivit flera krönikor där jag lyft fram just detta – fjärrvärmens stora värde och betydelse för energisystemet. Men något hände. Något drog undan mattan för förtroendet. När prisökningarna började skena och när våra medlemmars kostnader steg utan rimliga förklaringar stod det klart att marknaden inte längre gjorde det den borde. Våra medlemmar saknade insyn, verktyg och framför allt möjlighet att ifrågasätta. Då började resan som lett oss fram till idag – en resa kantad av frustration, envishet, samarbete och, äntligen, tecken på förändring. Frågan är bara: kommer politiken att lyssna när det verkligen gäller?

År 2022 – året då sprickorna blev synliga

Missnöjet tog fart i Malmö 2022, när E.ON meddelade kraftiga prishöjningar inför 2023 utan tillräcklig motivering. Deras modell med alternativprissättning – där priset baseras på kostnaden för ett tänkt alternativ, ofta bergvärme – blev plötsligt en lek med kalkylark som ingen längre kunde följa logiken i. Det såg ut som att priset redan var bestämt och att förklaringen kom i efterhand.

Det blev startskottet. Vi samlade röster från hela sektorn och publicerade en gemensam debattartikel tillsammans med Fastighetsägarna, Riksbyggen, Hyresgästföreningen, HSB och Villaägarna. En tung samling aktörer med en och samma upplevelse: systemet var inte längre rättvist.

År 2023 – året då allt blev värre

Men det skulle bli värre innan det blev bättre. Sommaren 2023 briserade Nevels prisaviseringar – på flera orter talade man om höjningar på 30–50 procent. Det var en chock, och vi stöttade våra medlemmar i att begära förhandling och medling. Många gjorde det. Många genomförde processen. Få fick resultat.

Jag minns att jag gång på gång fick säga till medlemmar som var både besvikna och frustrerade: ”Det här kommer inte ge effekt idag, men vi måste fortsätta. Vi bygger bevis. Vi visar på bristerna. Förändring kommer.” Och det gjorde den, bit för bit.

Under hösten tog politiken till slut bladet från munnen. Energi- och näringsminister Ebba Busch sa att ”något är ruttet i fjärrvärmebranschen”. Energimarknadsinspektionen (Ei), som fick allt fler anmälningar, inledde en egen granskning. Men hösten 2023 var fortfarande mörk. Vi skrev ytterligare en debattartikel – återigen med bred uppslutning – för att sätta fortsatt tryck på frågan.

År 2024 – året då det äntligen börjar röra på sig

2024 blev året av paradox: de största prishöjningarna i fjärrvärmens historia gick igenom – samtidigt som systemet äntligen började röra sig. Men vi kan då också för första gången se att förändring är möjlig.

Energimyndigheten får till uppdrag att utvärdera Fjärrvärmenämnden och Ei:s genomlysning slog fast det vi upprepat i flera år: kundskyddet är svagt, transparensen bristfällig och dagens modell otillräcklig för en monopolmarknad.

Regeringen som nu är klarvakna gav Ei ett uppdrag med en tydlig rubrik: Förstärkt kundskydd på fjärrvärmemarknaden. Samtidigt nådde Energimyndigheten slutsatsen att Fjärrvärmenämnden, i sin nuvarande form, inte fungerar. Det var välkomna ord. Det var ett bevis på att allt det arbete vi lagt ner – fakta, debatt, dokumentation, förhandlingar – faktiskt började ge resultat.

År 2025 – året då konkreta förslag kom på bordet

Tidigt 2025 delredovisade Ei sitt uppdrag. Deras slutsats var skarp: dagens förhandlingsskyldighet är i praktiken verkningslös. Det är ett konstaterande som betyder mer än det låter. Det innebär att fjärrvärmelagen inte skyddar kunderna. Punkt.

Mot slutet av året kom myndighetens konkreta förslag. Bland dem:

En ny tvistlösningsfunktion utanför domstol
En nationell transparensplattform
Årliga rapporter om marknaden
Skärpta informationskrav
Krav på inrapportering av återinvesteringsbehov

Det här är inte kosmetiska förbättringar. Det är strukturella förändringar som kan modernisera hela fjärrvärmemarknaden

År 2026 – året då politiken måste visa mod

Nu är vi i 2026. Valår. Och jag ska vara ärlig: jag är orolig. Det är nu förslagen riskerar att fastna, malas ned eller prioriteras bort i valrörelsen. Men det är också nu vi har en möjlighet som inte kommer tillbaka på länge.

Mina förhoppningar är tre:

Regeringen måste ta ställning – inte bara ta emot
Regeringen behöver tydligt ta ställning till Ei:s förslag och signalera om man delar myndighetens bedömning att dagens ordning inte ger tillräckligt kundskydd på en monopolmarknad. Annars riskerar förslagen att bli liggande
Beredning och remiss – men med tempo
Regeringen behöver remittera Ei:s förslag. Detta är nödvändigt – men får inte bli ett sätt att fördröja. Problemen Ei pekar på är redan väl belagda, och många aktörer (inte minst Sveriges Allmännytta) har lyft dem under lång tid.
Omsätta förslagen i lagstiftning
Den avgörande uppgiften för regeringen är att översätta Ei:s rekommendationer till konkret lagstiftning.
Lagstiftning utan uppföljning riskerar att bli tandlös. Regeringen behöver därför samtidigt ge Ei tydliga tillsynsbefogenheter för att säkerställa att nya lagar följs

Vågar man hoppas?

Vi har kämpat för en mer transparent och rättvis fjärrvärmemarknad i flera år. Vi har gått från frustration till mobilisering, från debatt till utredningar och från utredningar till förslag. Och jag säger vi – för jag har naturligtvis inte gjort detta själv. Det hade aldrig gått utan mina kollegor på Sveriges Allmännytta, våra medlemmar och andra kloka personer på intresseorganisationer, myndigheter och i politiska partier.

Det som återstår nu är det svåraste steget: att politiken faktiskt vågar fatta beslut.

För vi har kommit långt. Men det krävs mod för att gå i mål. Och just mod är en bristvara i valår.

Så frågan kvarstår:
Blir 2026 året då energipolitiken tar steget in i valrörelsen – eller året då möjligheten rinner oss ur händerna?