Cecilia Wallin Fryxell har nyligen bytt posten som stadsutvecklingschef på det allmännyttiga bostadsbolaget Stockholmshem mot tjänsten som fastighetsutvecklingsexpert på Sveriges Allmännytta.

Här är hennes roll att bevaka och hantera viktiga frågor som berör allmännyttans nyproduktion, driva nätverk och ha ett övergripande ansvar för Allmännyttans Kombohus.

– Innan jag började på Sveriges Allmännytta trodde jag att Kombohus-konceptet var väldigt begränsat i sin gestaltning. Men jag har blivit positivt överraskad över att det faktiskt finns variationsmöjligheter, säger Cecilia Wallin Fryxell.

Fokus på hyresrätter

Som stadsutvecklingschef på Stockholmshem ansvarade hon för bolagets byggprojekt i tidiga skeden.

– Den sista tiden hade jag också ett övergripande ansvar för både tidiga skeden och genomförandeskedet.

Vad har du gjort tidigare i arbetslivet?

– Jag har haft lite olika roller, men mitt fokus har alltid varit bostäder – och då framför allt hyresrätter. Jag har exempelvis arbetat som affärsutvecklare, projektledare, verksamhetsutvecklare och även som hållbarhetchef.

Cecilia Wallin Fryxell är en utbildad husarkitekt som studerat i Lund och Barcelona för att sedan ta examen på KTH i Stockholm.

– Men jag har också gått på konstskola och arbetat på arkitektkontor utomlands, bland annat i Belgien.

Arbetat med varsam renovering

Som nyutexaminerad arkitekt arbetade hon just som arkitekt under åtta år.

– Då jobbade jag bland annat med varsam renovering av Nya folkets hus i Sundbyberg, ritad av Artur von Schmalensee. Han har faktiskt även ritat huset som Sveriges Allmännytta nu sitter i. Det var kul att upptäcka.

Varför nappade du på jobbet som fastighetsutvecklingsexpert på Sveriges Allmännytta?

– Det var nog en inte helt ödmjuk tanke om att jag tror mig kunna bidra med bra perspektiv eftersom jag arbetat inom både privat och kommunal sektor. Det gör att jag kan se en del utmaningar i allmännyttans förutsättningar.

Och vilken är då allmännyttans största utmaning?

– Jag grubblar en del kring hur allmännyttan fortsättningsvis ska kunna ta sitt breda samhällsansvar när så många bolag, även Stockholmsbolagen, har så pass ansträngda ekonomier. Allmännyttan driver ju inte sina byggprojekt med stora marginaler, och en del av marginalerna har kanske dessutom tillåtits komma kommuners övriga verksamhet tillgodo. Så hur gör man då när man både behöver renovera, bygga om och kanske även bygga nytt samtidigt som kassaflöde och soliditet är pressade?

Vilken fråga brinner du mest för?

– Att värna det allmännyttiga uppdraget genom att bidra till smart kunskapsdelning kring affärsmässighet och arbetsmetoder.

Varnar för risker i konvertering

Den viktigaste bostadsfrågan är, enligt Cecilia Wallin Fryxell, hur företag ska lyckas med konverteringsprojekt, alltså att hitta nya bostäder inom det redan byggda.

– Utmaningarna där är främst ekonomiska, även om det förstås också finns tekniska utmaningar i att till exempel omvandla ett vårdboende till bostäder. Vi landar ofta i samma eller högre kostnad som i nyproduktion, samtidigt som projekten nästan alltid får en sämre nyttjandegrad av ytorna – och då blir affären för dålig.

Hon menar att branschen nu står vid en hög tröskel innan man förvärvat tillräcklig kunskap för denna typ av projekt, och har samlat nog med erfarenhetsvärden (som tekniska lösningar, nyckeltal och referensprojekt).

– Därför innebär konverteringsprojekt just nu stora risker. Risker som allmännyttan ofta har svårt att hantera inom sina beslutsprocesser.

Viktigaste byggfrågan

Vilken är dagens viktigaste byggfråga?

– Det är hur vi ska integrera cirkulärt byggande i en byggprocess som strävar efter en industriell process och som älskar repetition av likadana lösningar och moment, eftersom förutsägbarhet är en viktigt komponent för att kapa kostnader.

Och vilken är bostadsbranschens största utmaning?

– Hur vi kan behålla en bra och långsiktig nivå inom såväl stadskvaliteter som boendekvaliteter när våra städer och bostäder blir alltmer tekniska utmanande och sofistikerade, samtidigt som byggkostnaderna ökar.

Mest stolt över Rinkebyterassen

När Cecilia Wallin Fryxell får frågan om vilka byggprojekt hon varit med om som väcker störst egen stolthet svarar hon Rinkebyterassen, alltså bostadsprojektet ovanför överdäckningen av E18 utanför Stockholm.

– Det var ett projekt som hade de flesta utmaningar man kan ha, både tekniska, ekonomiska och sociala utmaningar. Det roligaste med det projektet var den nära dialog som vi på olika sätt förde med boende och föreningar i närområdet och framförallt de unga. Fastighetsbolagets ägare tog ett starkt eget personligt engagemang och ur detta växte Yalla Rinkeby fram.

– Vi landade också en del kluriga tekniska lösningar tillsammans med exploateringskontoret och även Familjebostäder som ingick i arbetsgruppen. Alla bidrog för att få projektet att bli riktigt bra.

Vilket projekt har du stött på mest utmaningar med?

– Det var nog när jag jobbade hos en känd bostadsutvecklare som hade ekonomiska bekymmer. Exempelvis vägrade jag gå ut ur chefens rum innan det ordnades betalningar till takläggarna i mitt projekt. Det väntades oväder och risken fanns för stora materiella skador.

Vad lärde du av det?

– Den händelsen och några fler från samma anställning lärde mig att våga stå upp för mina projekt och min egen känsla för rätt och fel.

Ser fram emot problemlösning

Vad ser du mest fram emot att göra på Sveriges Allmännytta?

– Jag ser fram emot att lära känna bredden av förutsättningar som finns i den allmännyttiga familjen. Och inte minst att lära känna bostadsföretag som är lite mindre än dem jag tidigare kommit i kontakt med.

Hon lägger till att hon också ser fram emot att bidra till kunskapsdelning och lösa problem ihop med medlemsföretagen.

– Och dessutom att få ingå och vara kollega med så kunniga och trevliga personer.

Cecilia Wallin Fryxell

Bor :

I Sickla som ligger i Nacka, strax norr om Stockholm, i områdets första bostadshus i trä.

Familj:

Mannen Mats, 2 döttrar  (22 och 25 år) och 4 bonusbarn. Yngsta dottern bor ännu kvar hemma.

I lägenheten finns också Gizmo (en hund, närmare bestämt en keeshond på 11 år) och Elsa (en kattunge på 4 månader, en mix av ragdoll och main coon) som än så länge kommer bra överens.

Gör helst på fritiden:

Vi är stor familj med egna barn, bonusbarn och respektive. Att ordna middagar till detta bullriga gäng är det roligaste jag vet. Men om jag inte gör det så är jag en idog ryttare och älskar min bokklubb. Och så älskar jag vinter och att åka skidor.

Nytillägnad förmåga:

Jag började lära mig spela dragspel för ett antal år sedan. Inlärningskurvan är lite avstannande, men jag kan i alla fall leverera en duglig små grodorna till midsommardansen.

Bästa arkitekturperioden:

Nu tycker jag att bästa arkitekturperioden var 1950-talet. Men när jag var 19 år var det Gaudis byggnader i Barcelona som fick mig att vilja bli arkitekt.

Sveriges snyggaste hus:

Det bästa huset är den plats där man bor. Men förutom det så skulle jag säga Berwaldhallen. Den uppfördes i en tid som var mycket mindre ängslig än i dag. Det är häftigt hur den är insprängd i berget i så pass känsliga kvarter med ambassader och stora, vackra och dyra gamla hus. Framför allt uppskattar jag hur man rör sig i huset, konsertlokalen och dess akustik.

Världens snyggaste hus:

Det finns många vackra hus i världen, men min starkaste arkitekturupplevelse var att besöka operahuset i Sydney. Även det en konsertlokal faktiskt. Kakelmosaikens olika vita nyanser och mönsterpassning är en så oväntat finkänslig detaljering i en byggnad som mest är känd för sina stora arkitektoniska gester.

Möjlig alternativ karriär:

Jag hade länge planer på att studera musik och har tillbringat en stor del av min ungdom vid pianot. Men jag vågade inte riktigt göra ett såpass osäkert yrkesval. Och det var nog rätt. Den vägen kanske man bara ska välja om det är det enda man kan tänka sig att göra. Men så kände inte jag. Det fanns annat som också var kul.